Om att åldras med värdighet

I en insändare i Fagerstaposten skriver Halldis Malm en del tänkvärda saker. Hon och hennes man kämpar för att kunna få bo kvar hemma, tillsammans, men det har blivit allt svårare på grund av all byråkrati.

Halldis och hennes man tillhör en ganska stor del av Sveriges befolkning som av olika anledningar bor kvar hemma på ålderns höst. Tittar man på statistik så är det allt fler äldre som gör det. I Norberg är det utöver detta relativt svårt att få plats i äldreomsorgen, och det kan helt enkelt vara så att den formen av omsorg är på väg att fasas ut. Personligen tror jag att det är så – för vi svenskar blir allt mer individualistiska och vill ha kvar vår rätt att själva välja vad vi vill ha, oavsett hur gamla vi är. Det är detta som vi liberaler menar med att Norberg måste ställa om för framtidens pensionärers behov och önskemål.

Halldis och hennes man har löst en del saker på egen hand, t.ex. att de får hjälp i hemmet med hjälp av ett lokalt företag (JA – det behövs uppenbarligen sådana jobb). Det är ju tragiskt att det man inte kan lösa själv, utan måste ha kommunens hjälp till, inte fungerar. Jag har ingen aning om hur länge Halldis har bott i Norberg, men oavsett det så är det ju hemskt att en person som bidragit till Sveriges nuvarande välfärd, nu inte kan få något så enkelt som ett trygghetslarm, utan att ta sig igenom en hel pärm av byråkrati.

När jag blir gammal, vill jag bo kvar hemma så länge det går. Jag vill, likt Halldis, också bo kvar med min livskamrat. Jag vill ha kvar samma frihet som jag hade när jag var ung, även om jag börjar bli skröplig i kroppen. Om det då krävs att jag får ledsagare så vill jag ha det. Det är att få åldras med värdighet.// Liane