Om sorg och framtid

Sorg

Det är inte utan viss sorg som vi liberaler tackar Jan Björklund för hans tid som partiledare. 12 år är en lång tid inom politiken och han har dragit ett tungt lass framförallt sista mandatperioden. Det sista året har varit svajigt – både inom alliansen och inom vårt eget parti, men Björklund har stått fast vid vår ideologiska kompass och inte backat.

Medier har ifrågasatt L mycket hårt och diskussionen i sociala medier har varit tuff och innehållit en hel del hot för flera liberaler. När man är i spetsen på ett parti så är det klart att man också blir måltavla. Jag ser med tacksamhet tillbaka på åren som gått och har full förståelse för att Jan Björklund lämnar sitt uppdrag. Det ger Liberalerna goda möjligheter att mejsla ut vår politik med en ny partiledare till nästa val.

Stolthet

Själv är jag nyaktiv i partiet och det har gått bra för oss på lokal nivå. Istället för en plats i KF har L fått två i Norberg. Jag kommer med stolthet minnas 2018 som det år jag också kavlade upp ärmarna och började slåss lite mer för det som jag tror på.

Även om Björklund inte har någon som helst aning om vem jag är så kommer jag att kunna säga till mina barnbarn och barnbarnsbarn, om jag får några, att när Europa och Sverige hemsöktes av högernationalistiska stormar så var jag en som stod bakom Björklund och stod emot. När folk både inom och utom partiet vajade som rön i vinden och var på väg att ge efter, så stod jag på den sidan som inte backade.

Trots ifrågasättandet från alla håll och kanter – så hade jag också svar på tal om varför vi liberaler måste ta just den här stigen som ingen tidigare har vandrat. Efter valet 2018 ritades den politiska kartan om i Sverige.

Samtid

I skrivande stund är det ingen som vet hur det kommer att gå med januariavtalet. Själv är jag nöjd med att L står kvar i mitten. Vi har fått S att gå mer åt höger än någon någonsin kunde tro var möjligt. Vi får igenom mer politik som rör hjärtefrågor hos oss liberaler, än vi fått med alliansen. Vi stod emot SD och får nu ta nya tag i hur vi ska agera mot detta högernationalistiskt präglade parti.

I februari kom siffror från Mätningarnas Mätning – gjord av Göteborgs Universitet. Den visar att om det skulle vara val idag så skulle Liberalerna åka ur riksdagen. Många kommer vinklingarna bli som förutspår vår undergång. Det man kanske har underskattat då är alla liberalers frihetsvilja. Det enda som händer med en liberal när siffrorna är dåliga är att man börjar fundera på ”vad kan jag göra” för att det inte ska bli så att vi åker ur riksdagen.

Framtid

Oavsett vad som händer så är jag personligen inte särskilt orolig. Jag tror inte att vi kommer att åka ur riksdagen oavsett vad som händer med januariavtalet. S kommer nu att få visa sitt rätta ansikte. Kritikerna till avtalet är många och minsta avsteg från uppgörelsen bevakas strängt. Det kommer att bli en utmaning för S att hålla sina uppoffringar – för de har fått göra ganska många. Om de inte gör det så ritas den politiska kartan om än en gång.

Det jag tror att väljarna kommer att minnas från valet 2018 är att L stod vid sitt ord och hittade en ny väg, och en ny lösning på ett till synes olösligt problem. Jag tror också att väljarna kommer att ha en mycket tydligare bild av vad L står för politiskt och då kommer fler att välja oss än på länge. Om siffrorna i början av 2019 är historiskt låga så tror jag att de 2022 kommer vara historiskt höga.

Vad har jag för belägg för det där? I skrivande stund är L med och styr i 148 av 290 kommuner. Det är mer än hälften av de kommuner som finns. Jag vet att mina partikollegor kommer att göra ett bra jobb i kommunerna och det är ju där som väljarna finns. När väljarna ser att vi liberaler inte bara lyssnar utan också agerar, vilket vi alltid har gjort, så blir vi tydliga.

Samtliga partier kommer förmodligen att drabbas av någon form av katarsis. Nästan inom varje parti finns höger- och vänsterfalanger. Jag tror att många kommer att byta över till andra partier som stämmer mer överens med ens ideogiska jag. Det tror jag är bra för hela Sverige. Framtida val kommer att bli lättare när vi faktiskt har 8 (eller fler) olika partier att rösta på. Det blir tydligare, än att rösta på en kompromiss.

Sorg över alliansen?

För mig personligen så finns ingen sorg över alliansens fall. I många av kommunerna fortlever den, bland annat här i Norberg. Alliansen var säkert bra på många sätt men för L har den inte varit bra, anser jag. Vi blev en blågrön massa och vår politik fördes alltmer i höger riktning. Det många glömmer är att alliansen var en kompromiss från de partier som var inblandade. Alla har fått ge och ta av sin politik. I mitt tycke fick L ge lite för mycket. Kostnaden för det var alldeles för hög.

Jag hävdar ofta att alliansens fall ligger på M och KDs konto. Det var framförallt M som inte kunde tänka sig styra med S eller med MP som gjorde att flera konstellationer där alliansen kunde bevaras, föll. Jag tror att det var ett medvetet val från deras sida. Efterdyningarna efter att Löfvén blev statsminister har visat för mig, att L gjort rätt val. Å andra sidan kan jag förstå att det blir känslomässigt när man spelat hårt och förlorat. Nu är det upp till M och KD att visa om de står fast vid borgerlig politik.

Mycket av januariavtalet är nämligen just allianspolitik, så om politiken är viktigast så borde M och KD rösta på de förslagen i riksdagen. Om inte, så kommer väljarna själva se om politiken eller prestigen är viktigast.//Liane