Om kris och elände

2014 skrev jag en insändare till Fagersta-Posten om skogsbranden som härjade mellan Sala och Norberg. Det var då en av de största bränderna i mannaminne och varken jag eller familjen kommer att glömma den i första taget.

Information?

Det som slår mig än idag är vad sårbara vi människor är i kris. 2014 försökte jag få information via Norbergs hemsida – den kraschade av mediauppbådet. Helt plötsligt verkade det som om hela världen var intresserade av Norberg. Det ryktades om att det kom information via facebook. Det gjorde det tydligen men eftersom jag inte var socialdemokrat så tänkte jag inte ens tanken på att jag var tvungen att gå in på det dåvarande kommunalrådets hemsida.

I kris

För min familj blev det traumatiskt. Ena dagen skulle vi förbereda oss på att evakuera. Vad skulle man packa? Var är katterna? Hur ska vi göra med kalkonerna? Vad ska vi ta med oss? Om allt brinner ner vad kan vi inte leva utan? Jag kan lugnt erkänna att mina betyg aldrig packades ner…

Norberg töms på djur

Det var som att leva i en spökvärld. Plötsligt var luften fylld av stickande rök. Solen gick inte att se längre. Norbergare, och andra också för den delen, slöt upp för varandra. Norbergsandan var i högsta grad närvarande där transport efter transport evakuerade djur. Folk i närliggande områden erbjöd sina hem och hagar till norbergarna som kanske måste fly. Norberg tömdes på betande djur och det var kusligt. Då förstod man att nu är det fara och färde.

Alla sluter upp

Vi hade tur. Vinden vände i rättan tid. Många fel begicks i den branden men det skedde också stordåd i stort och smått. Var och varannan människa slöt upp för vänner, bekanta och helt okända. Brandmän från hela Sverige dök för att kämpa mot branden i veckor. Vi som bodde åt Nordansjö kunde tidigt andas ut. Vi hade ju haft hela Norbergs centralort som brandvägg. Värre var det för andra som bodde åt Salahållet till. En del kom hem till förstörda hus, ruttnande mat i kyl och frys och någon förlorade sin pappa.

Mirakel

En del kom också hem till mirakel. Några hann inte få ut sina hästar och får från sin gård. När de kunde åka tillbaka till sitt hus fanns djuren kvar oskadda, omringade av svartbränd skog. Huset stod kvar men uthuset hade brunnit ner. Någon tittade till sin bikupa i brandområdet i tron om att allt brunnit upp. Bin flyr inte i brand – de stannar och skyddar drottningen, fick jag lära mig. När personen kom fram till bikupan stod den där – allt var nerbrunnet omkring – lite svedd i kanterna men alla okej därinne.

Har inte ändrat uppfattning

För att återgå till början. Jag skrev en insändare om detta i Fagersta-Posten. Det var valår även då och det var före jag blev politiskt aktiv. Det blev en hel del ”ogilla- markeringar” på den för att jag drog paralleller till hur det är att fly från krig. Jag läste om insändaren idag. Jag står för den än. Det är att sticka ut hakan i dagens samhälle – jag vet. Jag vill vara med i EU. Jag tycker att man ska ställa upp för andra som har det värre. Jag tackar för all hjälp vi fått i bränderna som härjar idag, och vet att vi kommer att bistå andra länder när det krisar. Utan att leta syndabockar så tycker jag att det bara finns en sak att säga – Sverige måste bli bättre på att hantera kriser. // Liane