År 2019 inleds med att den politiska kartan ritas om

Partiråd är beslutande organ

Idag har Liberalernas partiråd tagit beslut som påverkar Liberalernas framtid. Redan igår fick vi reda på att en majoritet i L är för ett samarbete med S, MP och C. Det kan vara bra för alla att veta att jag delar den uppfattningen, men att den också har ändrats under höstens gång.

Alternativ 1 för L har alltid varit att hålla ihop alliansen. Redan när valresultatet kom och vi insåg att det rödgröna blocket fick 144 mandat mot alliansens 143 så insåg båda blocken att det här kan bli problem. Hösten har för Liberalernas del präglats av förhandlingar, nya förhandlingar och diskussioner och åter diskussioner.

Öppenhet på gott och ont

Det är lätt att utse syndabockar och hackkycklingar och L har hamnat i en sådan roll. Vi har fört diskussioner inom partiet bland annat i sociala medier, inför öppen ridå. Många tror att L är på upphällningen. Så tror verkligen inte jag. I en politiskt svår situation har L hållit fokus på att få till en regering som kan fortsätta bygga Sverige i liberal riktning. Vi har inte vikit ner oss mot högerpopulistiska strömningar som andra länder inom EU har gjort. Vi har visat att vi klarar av att omvärdera och anpassa oss efter den faktiska verkligheten, för Sveriges bästa.

Jag är tacksam för att jag representerar ett parti som kan föra en diskussion helt öppet. Där man kan få tycka olika och dra olika slutsatser men ändå finna en styrka i att vi i grund och botten har samma värderingar. Jag är tacksam för att ledningen inte talar om för oss andra vad vi ska tycka, utan vi får läsa handlingar och förslag och kan bilda oss en egen uppfattning och också uttrycka den utan att någon tycker att vi sviker partiet.

Spricka i alliansen?

Många hävdar att det är L och C som spräcker alliansen. Det anser jag personligen är felaktigt. Om det finns en spricka så bildades den redan när M och KD försökte få fram en minoritetsregering där L och C skulle ligga utanför. Detta utan att ens ha prövat förslaget alliansen + MP.

För oss liberaler så har vi försökt förhålla oss till att vi vill att SD ska få så lite inflytande som möjligt. Det alla behöver förstå är att 143 är färre än 144 och att samtliga beslut som rör alliansens förslag skulle bli helt beroende av att SD (eller S, MP eller V) röstade för våra beslut. Sannolikheten att SD skulle bli vågmästare var uppenbar om alla block skulle behålla sina positioner. Det gick således inte att rösta ja till Kristersson i den konstellationen.

Snabbrepris på hösten

Första statsministeromröstningen – Löfvén röstades ner, vilket var väntat.

Andra statsministeromröstningen – Kristersson röstades ner, vilket inte var lika väntat.

Vid andra omröstningen var problemet för oss liberaler att alliansen inte ens hade prövat möjligheten med alliansen + MP. En M och KD-regering skulle hela tiden vara beroende av att L och C röstade med dem, men det krävdes även röster från SD för att få igenom sina beslut. L hade lovat sina väljare före valet att vi skulle ge SD så lite inflytande som möjligt – alltså var detta alternativ inte tänkbart. Detta har vi också varit tydliga med redan före och efter valet. Att vi röstade nej till Kristersson vid andra omröstningen har inget med M och KD som partier att göra. Vi hade gärna sett Kristersson som statsminister, men inte till ett så högt pris som att vi gör oss beroende av SD.

Efterspelen efter andra statsministeromröstningen

• Vi har föreslagit att S och M förhandlar. En sådan uppgörelse skulle leda till att 100 % av alla förslag skulle gå igenom i riksdagen. Ingen av de tilltänkta statsministrarna var intresserade av det. Förmodligen för att bara en kan bli statsminister.
• Vi har prövat en allians + MP regering, men då sa M nej.
• C har prövat med en mittenregering med Annie Lööf som statsminister men då sa samtliga partier nej, utom L.

När man ställs inför svårigheter, behövs stark ledning

Sverige står förmodligen inför en lågkonjunktur inom några år. Det gör att det kommer att krävas ett starkt styre för vi kommer behöva göra kraftiga reformer. Det är mycket som inte fungerar helt som vi vill att det ska göra. Integration, skola, vård och omsorg m.m. Listan kan göras lång.

När de två största partierna agerar som att det politiska landskapet inte har förändrats så blir det problem. En sista utväg var att få till något i mitten och det är det som L, C, S och MP nu har hittat en väg framåt för.

Vad händer nu?

Nu är det upp till bevis för samtliga partier. I förhandlingarna har vi alla fått göra eftergifter. De förslag som kommer från alliansen borde M och KD också ställa sig bakom. S gör en rejäl högersväng och det välkomnar jag. Vi liberaler står kvar i mitten. Vi har gjort vad vi kan – tagit för oss svåra beslut – för att Sverige ska få till en regering.

En del kommer att hävda att vi har blivit grundlurade. Jag tycker att den uppgörelse vi har fått med S och MP är bra. Vi har fått ge vika i vissa frågor men vi får igenom många liberala förslag som dessutom är förankrade inom alliansen. I denna konstellation är vi säkra på att förslagen går igenom.

Personligen tror jag redan nu att detta kommer att sätta igång en rad andra reaktioner. Några väljare från L kommer att fly till andra partier. Jag är dock helt säker på att det omvända råder. Jag vet att vi kommer bli ansatta i medier och sociala medier. Det har vi redan blivit. Många av oss är hårt ansatta från alla håll. Det visar dock på styrka att man orkar fortsätta driva sina frågor, även om man blir ifrågasatt. Det tycker jag att vi visar nu.

2019

2019 inleds med att den politiska kartan ser ut att ritas om. Blockpolitikens dagar kan vara förbi, i alla fall på riksdagsnivå. Lokalt påverkar det här ingenting. Vi fortsätter vårt samarbete med Hela Norberg, för det kom vi överens om strax efter valet. Samarbetet är dessutom gott. //Liane